Tenkara i Dalarna

Jag har tillbringat ganska mycket tid i Dalarna i sommar. I Orsa fiskevårdsområde närmare bestämt. Och ska vi vara riktigt petiga så har jag mest fiskat i Unnån och i Ämån. Sommarvärmen gjorde att jag förlade fisket till kvällar och tidiga mornar - men det är riktigt fina vatten. Och inga björn-besök det här gången heller. Kalasfiske alltså.

Linor och tillbehör.

Innan resorna till Dalarna provianterade jag hos Tenkara Centre UK. Den egentliga anledningen var förstås Fujinos taperade tenkara-linor. Jag gillar dem och mitt tidigare exemplar är flitigt använt så för säkerhets skull ville jag ha lite i reserv. Dessutom beställde jag en 5-meters lina för att få lite längre räckvidd. Sedan beställde jag också en spole med gul (gul-grön) Yamayo-lina. Jag har kommit att nästan bara använda Sunlines orange lina på senare tid och ville testa på en annan färg och ett annat fabrikat. Och jag blev nöjd med den. Den har knappt något minne och gick bra att kasta med, den klarade också att lyftas över vattenytan utan att dra märkbart i flugan - vad mer kan man begära? Den gula färgen kräver förstås lite mer kontrast för att synas bra men jag var mycket nöjd med den.

En bit av Unnån

Taktiken var att fiska med torrflugor för att det är helt enkelt roligast. I Unnån var det dock svårt att locka upp öringar på de platser jag besökte. Men å andra sidan fick jag många harrar - en fiskart som jag inte har hemma i Bergslagen. På sex besök vid Unnån fick jag endast 4 öringar, den största på ca 20 centimeter. Två av dem på torrfluga och de två andra på en guldskalle-nymf, bunden med linvarp istället för dubbat haröra. Annars var taktiken att fiska av platsen med torrfluga och hade jag tid över provade jag ett varv med spider-flugor (flymfer) och till sist några kast med guldskallenymfer för att komma lite djupare.

En bit av Ämån

I Ämån var det rakt motsatta förhållanden. Där fick jag bara öringar och alla tog på torrflugor.
På dala-resan alternerade jag mellan Try 360 från Tenkara Times och Hayase från Tenkara Centre UK där det senare är ett delikat och lättfiskat 360 centimeters-spö medan Try 360 är hela 366 centimeter långt och 7 gram lättare. De har lite olika aktion även om de båda är 6:4-spön. Båda rekommenderas förstås varmt.

Ännu ett nytt vatten i Bergslagen

Återigen har jag hittat en ny intressant å. Kanske inte hittat direkt, jag har sett den på kartan förut, men det här var mitt första besök där. På google maps valde jag ut en sträcka som såg ut att vara lite "forsig", och det var den. Tyvärr var vattenståndet ganska lågt men det såg ut att vara ett mycket bra uppväxtområde för öringyngel.

Intressant trapp-formation

På första kastet visade en öring att den fanns, den missade flugan och ville inte komma upp något mer. Efter en nedströms vandring till allt grundare vatten gick jag tillbaka och provade uppströms istället. Det blev två fina småöringar innan jag bytte å.
Nästa å är inte mycket att orda om. Det är ett ganska säkert öringställe med massor med små fingerstora öringar. Det finns förstås några stycken om är aningen större, en och annan på ca 20 centimeter tittar upp ibland.

Dagens populäraste flugor - en aning slitna.

I år har jag ofta använt stora buskiga flugor. Det var en flugfiske-guru som sade att de var utmärkta i snabba vatten därför att de syns väldigt bra. Jag kan intyga att de fungerar även i lugnare, om än rinnande vatten, och att även väldigt små öringar tycker att de är attraktiva. Även löjor och annan yt-jagande vitfisk provsmakar ibland.
Det är stor skillnad på att fiska småöring jämfört med att sikta mot de stora klunsarna som vi har i klubbvattnet. Idag körde jag med två olika 6:4-spön (Hayase från Tenkara Centre UK och Try 360 från Tenkara Times). De kan hantera allt jag kan fånga i de här vattnen och är så mycket skönare att kasta med än de lite grövre 7:3-spöna jag använder i klubb-vattnet där man bl a planterat in regnbågar. 

Franska spön, redo för klunsarna i klubbvattnet.

 

Öringen har tänder

Jag tog en av de största öringarna jag har fångat igår. En bamsing på 45-50 cm på en buskig torrfluga i en fors. Tyvärr såg jag inte hugget, jag vände bort huvudet och när jag skulle lokalisera flugan igen så pekade linan rakt ner i vattnet. Mothugg, och en fasansfull kamp utspelade sig. Inte för mig, och inte heller för spöt, som för dagen var TKP Expert 365, men för öringen. Faktum är att spöt överraskade mig i hur bra det hanterade fisken. Den tog sig ingenstans och det tog inte alls lång tid att håva den. Överraskning nummer två kom när jag skulle pillra loss flugan. Jag var kanske lite oförsiktig men öringen lyckades nypa till mig över tummen och pekfingret och det blödde ganska rejält. Jag visste förstås att det fanns tänder i en öringmun, men inte att de skulle räcka för att penetrera skinnet på tummen. Nåja, man lär så länge man lever. Öringen simmar fortfarande i ån och tummen läker.

Skärpan är inte den bästa, men det var för fisket jag var där, inte fotograferandet.

På samma spö, och en likadan stor buskig fluga, fick jag också en liten, liten löja. Kontraster.

Första fisket med TKP Expert 365

Jag parkerade bilen vid rastplatsen. Svidade om till galonisarna och påbörjade vandringen på skogstigen ner mot ån. När jag är nästan framme vid ån stannar jag i skogskanten och sätter på linan på spöt och knyter på en fluga, en torris med stora vingar av vikta CDC-fjädrar. Från skogskanten kastar jag ut flugan i vattnet bara nån meter från strandkanten, och pang, en öring kastar sig ur vattnet och över flugan.
Några raska steg fram till ån och öringen kunde bärgas, en hyfsad stor 30+:are som genast släpptes tillbaka. En bra debut för mitt nya spö, fisk på första kastet!
Spöt var mitt nyinförskaffade TKP Expert 365 från Tenkara Pyrenees. Ett riktigt kvalitetsspö som håller för stora fiskar. Öringen jag fick nu hade jag förstås klarat av med alla mina olika spön men med ett kvalitetsspö i handen känner jag mig lite tryggare. Jag vet innan att det kommer att gå bra.

Riggat o klart, Expert och Aventure sida vid sida.

TKP Expert ett kort 7:3 spö, bara 365 cm långt. Det är grymt lätt, bara 64 gram (enligt specifikationen). Jag hade också med ett liknande spö, TKP Aventure 400, och ett 7:3 spö från samma tillverkare, men det nya spöt kändes mycket skönare, det väger förvisso 5 gram mer, men är kortare och därför lättare att hantera vid denna å med skog ända ner till vattnet.

Efter ett tag så tar själva fiskandet över och det är ett gott betyg, jag tänker inte ens på att jag har ett spö i handen, det är bara jag, flugan och fisken som existerar. Flugan hamnar där jag vill att den ska hamna, och fisken tas lätt hem och kan släppas fri igen. Även om det är det dyraste spö jag har köpt så är jag väldigt nöjd med det.
Hade det inte varit för knotten hade det varit en perfekt kväll. 

Nytt vatten, och nytt spö

Jag har haft den stora äran att få provfiska ett vatten som inte har varit fiskat i på många år. Och vilket vatten sen, öringarna stod lika tätt som duggregnet. Nja, kanske inte. Men intressant var det. Och öring fanns det. Och det regnade bara tre korta skurar.

Flottningsrensat? Nej.

Den sträcka som jag provfiskade började nere vid en tjärn och uppför en forssträcka. Det är inte så jättemycket vatten i ån under försommaren så fisket fick inrikta sig antagna ståndplatser och vackra ställen. Det senare är en intressant taktik. Det ger kanske inte så mycket fisk, men njutningen med flugfisket ökar.
Jag använde stora buskiga flugor i det snabba vattnet, helt enkelt för att de skulle synas bättre. Både för mig och för fisken. De fiskar som jag krokade var relativt små, 10 till 20 cm, vilket var väntat. De släpptes omedelbart tillbaka och som alltid använder jag hullingfria krokar.
Spömässigt alternerade jag mellan TenkaraTry 360 från Tenkara Times och Hayase från Tenkara Centre UK. Jag har båda spöna riggade och det jag inte fiskar med sitter i ett pilkoger på ryggen. Det är ett bra sätt att jämföra spöna med varandra, att snabbt kunna skifta mellan dem. Båda spöna är trevliga fiskekamrater och båda känns väldigt bra i handen och båda gör det jobb de ska, både med att lägga ut flugan och hantera fisken. 

Paradiset?

Jag kan bara konstatera att jag har haft tur och är väldigt tacksam som har fått prova på ett så fint vatten.

Nytt spö

Jag har också gjort min största Tenkara-investering hittills. Jag har inhandlat ett Tenkara Pyrenees Expert 7:3. Här ges en liten fingervisning om vad spöet är kapabelt till. Nu är det sällan jag råkar ut för fisk som kräver ett så kraftfullt spö, men chansen finns. Dels sätts det ut regnbågar i klubbvattnet och dels så kan turerna i Jämtland bära frukt. Mer om det när jag har hunnit prova det. 

På tur med TryTenkara

Igår var det en stor dag. Mitt nya spö som jag hade beställt kom fram. Jag tog naturligtvis med det till klubbån idag då en av Sveriges ledande flugbindare kom på besök. En stor del av dagen ägnades förstås åt flugbindning och teknikträning. De med flugspön fick lära sig hur man fiskade torrfluga uppströms och hur viktigt det är att hela paketet med lina, tafs och fluga hamnar i samma strömfåra för att flugan inte ska dragga. Med mitt spö kunde jag istället lyfta linan ovanför strömmarna och få en fin drift med bara lite tafs och så förstås flugan i vattnet.
Det blev ju inte så mycket fiske, men när det väl skedde så använde jag det nyinköpta TryTenkara 360 från Tenkara Times. Vid de första kasten kändes spöt lite jullrigt, men efter ett par kast blev det bättre.

 

Tyvärr hann jag inte fiska så länge, men en första bedömning är att det är ett bra allroundspö som kändes skönt att fiska med. Det är lätt att kasta med och det hanterade fiskarna väldigt bra. Nu fick jag inga bjässar förstås, men öringar på 30 centimeter i strida strömmar är inte att leka med. Jag hoppas kunna utsätta spöt för lite hårdare testning framöver.
TryTenkara 360 är 366 cm långt och väger endast 62 gram. Det är ett 6:4-spö. men det är inte som alla andra 6:4-spön. TryTenkara har en egen stil där hela spöt är lite mjukare men toppsektionen lite stelare. Det gör att spöt är hårt vid kast men mjukt när du drillar din fisk. Ett spö att gilla alltså.
Jag fiskade spöt med 3#-lina och storhacklade torrflugor (vilka passar utmärkt till strömmande vatten) med ca 50 cm tafs. Linan och spöt passade bra ihop och det var lätt att lägga ut flugan.  

Tappad fisk

Årets första tappade fisk är ett faktum. Om sanningen ska fram så var det faktiskt fler än en som släppte.
För att göra en lång historia kort så har man nu släppt ut väldigt många öringar i skollinjal-klassen, ca 30 cm alltså. Och nu när det fanns så mycket fisk fick jag många påslag och även en och annan som släppte.
Jag och en kamrat åkte till klubbån och gick över en kortare forssträcka. Vi gick två gånger med torrfluga och fick tre fin-fina öringar. Och tappade två. Därefter bytte vi till guldskallar och gick samma sträcka igen. Och fick ett par till. Det är förvisso roligt att få fisk, men det känns sisådär när det är nyligen inplanterad fisk. Det blir liksom inte samma sak. De tar på nästan vad som helst. Men det lovar mer inför resten av året. Jag antar att ju längre de stannar i ån, och inte blir uppätna av större fiskar, desto smartare och svårare blir de att fånga.

Bävergnag.

Nu när sommaren börjar närma sig börjar också planerna för lite längre fiskeresor att ta form. Unnån i Orsa är en given favorit och nästan garanterad ett besök. Kolla gärna in Unnåns Flugfiskegille på Facebook, och varför inte skänka en slant till fiskevården som bedrivs där.
Dammån i Jämtland har också blivit ett årligt utflyktsmål.

Jag har också beställt ett nytt spö. Först ut är ett TryTenkara 360 6:4 rod från Tenkara Times. Jag har blivit rekommenderad det som ett riktigt bra lättare allroundspö. Jag har tidigare fiskat med storebror TryTenkara 390 och har bara bra att säga om det, nu hoppas jag att det nya spöt har samma positiva egenskaper. Jag kommer att lägga ut en recension när jag har hunnit prova det.
Jag har också lagt ut lite krokar för ett inte längre men mycket starkare spö som jag dels ska använda till regnbågarna i klubbån men framförallt i Dammån det har hänt att det har funnits lite större fisk. Det blir det dyraste spöt jag har köpt, och också det med bäst kvalité. Men mer om det längre fram.

Fiskekamrat väntar på öring.

Ett annat klubbvatten

Jag åkte ut med torrflugor i tankarna. Men först när jag bytte till en nymf började det hända något.

I det här klubbvattnet planterade man in regnbåge för bara några dagar sedan. Därför satsade jag på lite grövre utrustning. Mitt franska 7:3 spö fick spela förstafiolen. Förra året hade jag två linbrott på övervintrad fisk lite längre nedströms, men spöt höll i alla fall.

Kan det bli vackrare?

Jag hade som vanligt sett ut en sträcka med lite mer rinnande vatten där det är roligare att fiska. Jag gick igenom hela sträckan och provade både bäckslända och en vanlig klinkhammer utan några som helst reaktioner. Jag fick se slaget förlorat och provade med en nymf uppströms istället. Inte helt förvånande hände ingenting, inte förrän jag kom allra högst upp på sträckan. Hugg. Och förvånat drog jag upp en liten vitfisk, det kan kan ha varit en mört, jag tittade inte så noga. Jag krokade av den i vattenytan och provade igen, lite uppmuntrad förstås, men på något sätt ändå lite besviken. Strax därpå fick jag en till likadan, aningen mindre.

Jag provade lite längre ut, och efter ett tag så kom den äntligen, öringen. Det var en övervintrare på ca 25 cm, men mager. Några kast till i slutet av forsen. Då högg regnbågen. Den var kampglad men hade ganska dålig kondition. Förvisso är spöt bra, men efter bara en kort fight kunde jag landa fisken. Den var inte så vacker med sina odlingsslitna fenor, och jag fick hålla den länge i vattnet innan den gav sig iväg igen. Men ca 45 cm regnbåge är trots allt en regnbåge och även om det inte varade så länge så böjde den spöt ordentligt.
 

Stämningsbild.

 PS. Fortfarande noll tappade fiskar med hullingfri krok. DS

Vid klubbvattnet

Oftast är det inte fisken som är viktigast. I lördags passade jag på att fiska med en kamrat i ett klubbvatten, en vacker liten å i Bergslagen. Vi träffades redan på morgonen, vi kom från varsitt håll. Båda hade drygt en timmes resväg.
Vi gjorde upp planer för hur dagen skulle tas an, och naturligtvis utbytte vi fiskehistorier. Det är sånt man gör när man träffas så här.
Vi bestämde oss för att försöka med torrflugor fast vi inte såg just några insekter på vattenytan.
Kamraten använde ett 12-fots-spö från Esoteric Tackle, en modell som numera verkar ha utgått från sortimentet. Han använde också en väldigt synlig lina gjord av Guidelines Micron Backing (20 lb). Den är väldigt skön att kasta med men är kanske lite för tung för torrflugor.
Själv använde jag mitt 12 fot långa Hayase-spö från Tenkara Centre UK. Mitt absoluta favoritspö för småfiske. Så lätt, så tunt, så bara skönt. Jag hade som vanligt en flourocarbon-lina storlek 3.

Nåväl, vi började med att gå längst ner på fiskesträckan vi valt ut. Planen var att fiska torrt uppströms. Vi följde planen ganska väl. Men då vi inte kunde se nån aktivitet alls på ytan så bytte kamraten till en nymf medan jag nöjde mig med att sätta på en flymf som upphängare. Men inte hjälpte det. Vi kunde dock konstatera att vattnet höll gädda. Ett hyfsat stort exemplar lät oss stå och beundra den ganska länge innan den smög iväg för att lura nån stackars fisk nånstans.

Vårt vackra klubbvatten.

Lunchdags, en av dagens absoluta höjdpunkter. Hur gott är det inte att grilla tillsammans och planera andra halvan av dagen? Och vid klubbvattnet har vi en utmärkt grillplats inomhus. Perfekt som skydd mot den stekande solen.

Efter lunchen hade vi bestämt att vi skulle besöka sträckans övre delar. I det här fallet rörde det sig om en sträcka på kanske 100 meter som var både smalare och djupare. Jag bytte också till mitt Aventure 400 från Tenkara Pyrenees som är lite styvare och passar bättre till tyngre flugor. Jag provade nämligen med en nymf med guldskalle.
I slutet av sträckan kom belöningen. En otroligt vacker liten öring tog. Äntligen. Självfallet fick öringen gå tillbaka i ån. Fortfarande inga tappade fiskar alls i år fast jag alltid använder krokar utan hulling. :-)

Vi fortsatte att fiska nedströms men återgick till torrflugor när den lite djupare fåran tog slut. Slutligen tvingade verkligheten, i form av ett SMS hemifrån, oss att avsluta dagen. Jag längtar redan tills vi kan fiska ihop igen. Undrar vad kamraten kommer att grilla åt mig då?
En fisketur i rätt sällskap är en minnesvärd upplevelse.

Hur man förstör sitt spö

När det gäller att förstöra ett Tenkaraspö kan jag nu (mindre stolt) hävda att jag är en man av erfarenhet. Alla gångerna har det varit mitt fel, jag har gjort saker som man inte borde göra, men...
Ibland har jag klarat mig, men om spöt går sönder en enda gång så är det en katastrof.

Det är inte fisken som knäcker ditt spö - det är du. 

Den kanske viktigaste läxan är att ditt Tenkara-spö faktiskt kan gå sönder. Det är gjort för att kunna kasta tunna linor och hantera lagom fiskar. Det är inte gjort för att böjas hur som helst. Det är ett instrument och ska hanteras som ett sådant.

Tafsen

Det allra allra viktigaste är du användet en tafs som går av före spöt. Aldrig nånsin grövre än att tafsen blir den svagaste länken.

Bottennapp eller "snag"

Dra aldrig loss ett bottennapp med spöt. Använd händerna och dra direkt i linan. Spöt må vara starkt men inte hur starkt som helst. Tänk på att ifall du sitter fast i botten och strömmen är stark så är det inte mycket press som hamnar på kroken när du drar så hårt du kan. Och då är det inte tafsen som går av. (1 spö har jag haft sönder i den situationen.)

Om du inte når linan för att du fiskar för långt ut, peka då spöt bottennappet och dra mot dig. Ta tag så långt ut du kan och hoppas att du inte drar isär segmenten.

En annan situation som jag råkat ut för var att jag visserligen drog i linan med handen, men samtidigt som jag drog i linan hade jag spöt utfällt och belastade toppsektion. Jag belastade så mycket att knäckte toppen istället för att få loss kroken. Rätt sätt hade varit att fälla ihop spöt innan jag drog loss linan. (1 spö har jag knäckt så).

Lägg inte ifrån dig ett utfällt spö

Undvik i möjligaste mån att lägga ifrån dig spöt utfällt. Det är inte gjort för att ligga på backen. Du kan trampa på det. Din kompis kan trampa på det. Du kan smutsa ner spöt, och skräp i lederna mellan segmenten är också ett (mindre) bra sätt att förstöra ditt spö på. Och det vill du ju inte. Luta det inte mot nånting heller, för om det ramlar så ligger det ju på backen och det är som sagt inte bra. 

Stora fiskar

Om fisken är för stor brukar problemet lösa sig av sig självt. Fisken rätar helt enkelt ut ditt spö för att du inte kan hålla emot och när både spö, lina och tafs pekar i samma riktning som fisken drar går tafsen helt enkelt av.

• Fäll ihop spöt för att skydda det när du inte fiskar, dvs när du ställer undan det eller när du drar loss en fastnad fluga. 
• Visa inte dina kompisar hur böjbart ditt spö är. Det är som sagt gjort för fiske och inte böjtest. 
• Gör rent ditt spö. Gärna efter varje fisketur. Ta ur bottenpluggen och låt spöt torka om det har blivit blött. 

Alltså, man kan inte skydda sig mot allt. Och visst lägger jag ifrån mig spöt ibland och visst drar jag mot bottennappen när jag fastnar. Men där har jag lärt mig den hårda vägen när det är dags sluta. Och det är ju inte direkt så att jag fäller ihop spöt när jag behöver båda händerna för att lossa en fisk som svalt flugan. Men minimera riskerna när du kan, det är mitt råd till dig. 

Många vatten kvar att upptäcka

Hittade en cool länk till Tenkara e-magazine från TenkaraAngler.com. Klicka och läs. Tenkara börjar verkligen etablera sig "over there".

Själv tog jag mig en tur upp i Bergslagen för att titta på ett nytt vatten.  Det var vackert och väl värt fler besök. Dock vill jag ha lite lägre vatten här för jag hittade inte så många strukturer att fiska på.

Annars verkar torrflugorna fungera bra nu, bara man hittar öringen. Bäcksländor tog de på. På den här resan fick jag också en bjässe till öring. Den var långt under kilot, kanske runt halvkilot, och den bjöd på rejäl motstånd. Jag kan också stolt meddela att ännu har jag inte tappat en enda fisk i år fast jag uteslutande fiskar på hullinglösa krokar.  :-)

Klubbvattnet

Idag var det sämre väder. Ett väldigt lätt duggregn som avtog mer och mer ju senare det blev. Inget solsken alls. Men ändå en perfekt dag för en fisketur. Inget annat stod nämligen på schemat.
Jag besökte klubbvattnet för första gången i år. Rapporterna har avslöjat att klubbkamraterna redan har börjat fånga fisk i ån. Nu när premiären varit så lyckad så känner man sig nästan oslagbar. Men det var jag inte idag. Ingen fisk, inget påslag alls. Men jag fick känna på båda spöna. Jag fick träna på nymf-fiske, och torrfluga med upphängare. En kanondag vid klubbvattnet helt enkelt.

Äntligen premiär

Årets premiär är den senaste hittills. Arbetet har helt enkelt tagit för mycket tid. Jag ska försöka göra något åt det nu. Men nu är det i alla fall avklarat. Och fisk fick jag.

Jag reste till ett vatten jag hälsat på många gånger förut. Det brukar bli en eller två resor dit varje år. Grusvägarna var ganska torra men det låg fortfarande snö kvar i skuggorna. Åns kanter var isfria så det gick att stå ända framme vid kanten.
Jag hade med mig både mitt franska 7:3-spö och det engelska 6:4-spöt och provade båda. Ganska snart började jag favorisera Hayase-spöt därför att vattnet var smått, träden hade många grenar och jag hade en något kortare och lättare lina på det. Framför allt hade jag en intressantare uppsättning flugor på det kortare spöt. Jag körde med en flytande torrfluga med en upphängare under, en teeny nymph.

 

Jag hade provat några andra flugor först, men på teeny-nymfen fick jag den första öringen i ett lugnt parti nedanför en fors.
Sedan blev det bara bättre. Jag hittade en solbelyst fläck med lugnt vatten som jag fiskade av med torrisen + upphängaren. Till en början hände ingenting, men sedan fick jag syn på en slända som dansade på vattenytan. Medan ögonen vilade på den, nyfiken på vad som skulle hända, så såg jag i ögonvrån hur min torrfluga försvann. Mothugg, och dags att dra hem den andra öringen, och årets första på torrfluga. På vägen hem skrämde vi den öring som börjat sikta in sig mot den riktiga sländan. Snabbt hem, kroka av öringen och ner med den i vattnet. Klippte bort upphängaren och i med torrflugan igen. Ingenting. Ett nytt kast. Ja, en stor en sög i sig flugan. Ytterligare tre kast, och ännu en öring. Sedan var den ytan avfiskad och det var dags att flytta på sig. Men, ingen mer fisk i den ån.
Jag förflyttade mig till en annan å i närheten. Där var det helt annorlunda. I skogen låg stora isflak och tjock is kantade ån. Själva vattnet var förstås isfritt. Men det var lite svårt att ta sig ända fram.
Jag provade bara några kast där och sedan var det dags att vända kosan hemåt och den hägrande middagen.
En bra dag, en bra start på året. 

Torrt och fint

Två kilometer därifrån

Avslutningsvis vill jag återigen pusha för hullingfria krokar. Jag ser ingen anledning att ha hullingar vid tenkara-fiske. Det är så otroligt smidigt och enkelt att avkroka en fisk om det inte finns någon hulling.

Önskelista, del 2

Inför det kommande fiskeåret har jag många önskningar. De flesta kommer naturligtvis inte att bli uppfyllda, men det är ju lite grann vad önskningar handlar om.

Hullinglösa krokar -När man fiskar Tenkara ser jag ingen anledning till att ha hullingar på kroken. Man har ju aldrig heller någon slack-lina att tala om. Ska man dessutom återutsätta fisken är det ju bara dumt att använda hullingar. Dessutom så kostar numera de flesta hullinglösa krokar lika lite som sina otäcka hullingförsedda kusiner. Se t ex Hends hullinglösa krokar, eller Knapeks dito. Jag önskar att alla som inte fiskar för mat/pengar använder hullinglösa krokar, jämt.

Linor -  För ett par år sedan, när boomen började, dök det upp hur många nya spömärken (Branding) som helst. Nu har det stabiliserats och det finns färre tillverkare men generellt sett bättre kvalite på de spön som tas fram. Nu verkar det istället som att det är linornas boom. Jag vet inget om branding där, men när Tenkara-boomen tog fart för ett par år sedan var det letandet efter lämpliga linor som tog mest tid i anspråk. Nu verkar det finnas hur många sorter som helst i vilka kulörer som helst. Det finns t o m en produkt som heter Tenkara Line (Fujino). Det finns också flytande tenkaralinor och sjunkande linor av titanium hos Tenkarabum. Själv fiskar jag helst torra flugor och använder nästan uteslutande en flourocarbon-lina av storlek 3, eller en Fujino Soft Tenkara av knallorange nylon som jag blivit riktigt förtjust i. Jag önskar att så många som möjligt vill gå in på TenkaraSveriges facebook-grupp och berätta vilken lina de föredrar, och gärna varför, och var de har hittat den. 

Spön - Den värsta tiden är över. Nu svämmas inte längre marknaden över av billiga kinesiska spön. Istället består utbudet av fler spön av bättre kvalite. Visst finns det fortfarande billiga spön, inget fel i det. Det är en förutsättning för att Tenkara ska vara lättillgängligt. De märken som har överlevt har dock kunnat satsa och helt enkelt lärt sig mer och blivit bättre. Allra bäst tror jag fortfarande att de gamla klassiska japanska spötillverkarna är. De är stora, de har resurser och de har erfarenhet av Tenkara-spön. Deras spön kostar också en himla massa. Du hittar ett stort urval hos Tenkarabum.
Vad gäller de europeiska siterna så har ju Tenkara Pyrenee länge sålt spön baserade på Nissin-klingor. Både TenkaraTimes Watershed-serie och TenkaraCentreUKs Otaki verkar också vara spännande. En trend som verkar ta sig och också spön som kan zoomas till olika längder. Själv är jag icke-troende på dem, men så har jag heller aldrig testat ett sånt spö. Det står knappast heller överst på önskelistan. De är säkert bra ifall man bara kan/vill ha ett enda spö. Jag föredrar just nu i så fall att ha ett extra-spö istället. Jag önskar att någon vänlig själ tycker att jag ska sponsras så att jag kan köpa alla bra spön på marknaden och testa dem.

Nya siter:
Jag har hittat två nya Tenkara-siter i Europa; Tatanka (Euro Tenkara) från Serbien och Troutline från Rumänien. Jag har dock aldrig varit i kontakt med dem så jag kan inte dela med mig av något omdöme. Det är inget stort utbud de har och Troutline verkar vara mer för vanligt flugfiske men de har åtminstone två tenkara-modeller. Nån?

Mmm, sommar. Här Getryggsån i Västmanland.

Önskelistan

Nu när vintern förhoppningsvis börjar ge sig, även om snöar just idag, så börjar det dra ihop sig fiskepremiär. Själv har jag tagit det väldigt lugnt i vinter. Jag har förstås kikat lite på vad Tenkara-omvärlden har haft för sig. Och satt samman en liten önskelista inför säsongen förstås.

Linupphängning - Jag har provat många varianter utan att egentligen fastna för någon. Jag har provat EZ_keepers, jag använder linspolar som jag trär över spöt när jag ska förflytta mig. Generellt så gillar jag båda metoderna hellre än att vara tvungen att ta av linan helt, eller bära den i handen. Men, med EZ-keepers händer det att ett av spännena kollapsar, och att linan lossar. Det är också lite struligt att fästa dem på spöt. Linspolen hänger lös på spöt och det finns alltid en risk att den fastnar i nån gren när man tränger sig fram.
Årets nyhet kommer från TenkaraUSA och kallas Rod Ties men jag är inte så jätteimponerad. Jag har naturligtvis inte haft möjlighet att testa dem, men det ser ut att vara gummiklädd ståltråd som du lindar runt spöt, och de uppstickande ändarna är vad du lindar linan runt. Jag tror att det finns många fördelar med dem, absolut. De verkar smidigare och säkrare än EZ-keepers, men det är någonting jag vill lägga min surt förvärvade pengar på.
Så, trots att Tenkara nu börjar få ett par år på nacken som populär fiskemetod utanför Japan så har det ännu inte kommit fram något riktigt bra alternativ för linupphängning under förflyttning. Jag önskar att det snart kommer fram en perfekt lösning för linupphängning som faller mig i smaken.

Backpack -  Ett bra system för att bära med sig allt man behöver ha under en tur har jag letat efter sedan jag började med Tenkara. Tittade tidigt på diverse "slingor", och "pouchar" men idag använder jag mig av en flugfiskeväst för alla småsaker och ett pilkoger i ljus mocka hängande på ryggen med andra-spöet i. Det är långt ifrån vad jag egentligen vill ha, men är det bästa jag har använt hittills. I grund och botten är kogret bra, det fyller ett viktigt syfte. Men problemen uppstår t ex när jag måste böja mig framåt - det är inte så kul när reservspöt kommer farande över axeln och ner i backen. När det är trångt och mycket grenar så är de delar av spöt som sticker upp helt oskyddat mot naturens råhet. När jag dessutom bär mer än ett spö i kogret händer det ibland att jag fäller ihop en EZ-keeper, eller får med grannspöets linspole upp när jag smidigt sträcker mig över axeln för att byta spö.
Många är de backpack-system som finns på marknaden nu, Tenkara Times har t ex ett koger uppbyggt av en skyddspåse och två transportskydds-rör till spöna. Det kostar inget extra utan medföljer när man köper sitt andra spö. Franska TKP har också släppt en back-pack på marknaden. De amerikanska webbutikerna saluför mångt mycket större utbud, men jag är som ni kanske har märkt, lite svag för de Europeiska Tenkara-siterna. Den franska back-packen var det ja. Jätteroligt att den säljs från den här sidan av atlanten, synd att den inte tillför någonting för mig. Spöna placerar man utanpå ryggsäcken, dvs helt oskyddade när jag kryper genom buskar och snår. Men den största besvikelsen är väl ändå att de inte utnyttjar framsidan speciellt bra. Remmen som jag ändå måste bära över bröstet har naturligtvis fästen för zingers osv, men jag saknar en ficka för linor och flugor och andra småsaker som jag behöver. Nu är det bara en sling-ryggsäck i mängden. Jag önskar mig ett back-pack som tillåter mig att bära färdig-riggade spön samt där jag lätt kan komma åt att skifta spö även om jag står ute i vattnet, samt att spöna ska vara helt skyddade när jag förflyttar mig.

Mest av allt önskar jag mig förstås en varm sommardag vid ett bra fiskevatten, här Unnån i Dalarna.