Det gick inte en dag utan ett flertal öringar. Absolut inga jättar, Dammån är ju annars känd för att ha en väldigt storvuxen vandrande öring, men de jag fångade med Tenkara-spöt höll sig från 30 cm och nedåt. Men trots deras ringa storlek så är det öring som kämpar på kroken.
En av dagarna åkte ned vi ned till fisketrappen där de räknar och väger uppvandrande öring. Där fick vi se hur riktiga öringar ska se ut. Jag kan förstå att att grannarna som fiskade riktat efter storöring hade tafsar som var grövre än både min lina och spötopp.
.jpg)
Det enda som saknades var harren. Jag lyckades förvisso fånga en harr den andra dagen, men den var som sagt väldigt liten. Allra sista dagen, faktiskt när vi lämnade tillbaka nyckeln till den hyrda bostaden, berättades det om ett ställe som var benämnt Harrhålan. Där, sade de, kunde jag förvänta mig lite bättre harrfiske. Så nu vet ni också det; Längst upp, och längst ned, i Dammån finns det gott om harr. Nere i Kvissle-strömmarna och upp emot Höglekardalen.
Jag använde mina båda 7:3-spön om vartannat. Både Try-spöet och Aventure-spöt hanterade trycket i strömmen, kasten i både med och motvind, och naturligtvis kampen mot öringarna mycket väl. Lin-mässigt handlade det egentligen bara om att hitta en lina som syntes väl beroende på dagsljus, nederbörd och den varierande bakgrunden. Jag bytte ganska friskt. Inte lika ofta som fluga förstås, men oftare än jag brukar göra.
Flugor; jag har inte använt speciellt många olika sorters flugor på resan. Den enda jag är missnöjd med är den svart-röda som rekommenderades mest. Å andra sidan så ska den färgkombinationen vara bra för storöringen, och det var inte riktigt den som jag fiskade efter - även om förhoppningen om ett lite rejälare hugg hela tiden fanns där.
Där det var djupt och strömt, eller i forsarna, så använde jag tunga flugor för att se vilka fiskar som fanns lite längre ned. Där det var lite grundare använde jag tenkara-flugor som gärna fick "stripa" lite i ytan. Många öringar högg när jag drog hem flugan i ytan.
Roligast var som vanligt torrflugorna i lite lugnare vatten, helst i anslutning till ett djup, eller en ström. Det kunde komma rejäla attacker mot flugorna.
Naturligtvis kör jag hullingfritt så att det ska vara lätt att släppa tillbaka fiskarna. Och min begränsade erfarenhet säger mig att användandet av krokar som är tillverkade utan hulling är mycket bättre än att klämma ihop hullingen. Det blir aldrig riktigt lika bra. Dessutom brukar krokar som är tillverkade utan hulling vara smalare och ha längre och smalare spets.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar