måndag 8 december 2014

Vinterstädning

Det gäller att förbereda sig inför nästa säsong. Jag har gjort det genom att skölja igenom alla delar till mina spön. Och sedan får de stå och torka nån dag eller två.


På bilden är det två av spöna som står på tork. Många delar blir det.

söndag 2 november 2014

Drömmar om våren

Mina planer på en dalatur med harrfiske gick om intet. Orsak? Beslutsångest, tror jag. Baserat på osäkerheten kring vattnens beskaffenhet efter det myckna regnandet. Men sådana sorger är redan glömda. Istället för en tur till Dalarna tog jag mig friheten att åka till klubb-vattnet och testa några intressanta fisketekniker jag blivit inspirerad till under året men inte har haft tid att testa av. Nu när man inte får fånga någon öring kan man ägna tid åt teknik istället.
Jag förberedde 3 olika spön för tre olika riggningar:
Wakata 390 6:4 med 5 meter Sunline #3-lina + 1 meter tafs.
Try 390 7:3 med två spider-nymfer
TKP 400 7:3 med nappindikator och en nymf
Dessutom provade jag några fiske-tekniker, som att t ex zig-zagga flugan över ett hett område så att jag kan fiska av det utan att kasta om. Nedan finns en videolänk där jag visar tekniken i praktiken. Jag fick låna en Hero2 action-kamera som jag filmade allt med. Zig-zag med fluga.

Lång Lina

Jag har sett det användas många gånger, men har inte provat det själv. Det var inga konstigheter egentligen. Jag kände att jag kanske skulle vilja ha haft en aningen tyngre lina bara, men det kan också ha varit den relativa ovanan att kasta med 6:4-spöet. Någon landning fick jag inte prova på och där kan jag tänka mig att det kan uppstå problem. Tekniken är ju att eftersom linan är längre än spöt så får man dra in den sista biten för hand, men om det då är en större fisk som bestämmer sig för att simma lite till så kommer det att finnas någon sekund mellan när man släpper linan med handen och innan man har kontakt med fisken via spöt igen. Men för mindre fisk är det inga problem.  

Nappindikator

Det här är en teknik som används ganska mycket när man fiskar med nymfer på vanliga flugspön, men det fungerar ganska bra med Tenkara också. Jag använde en kort stump "running line" som nappindikator. Väl infettad flyter den bra. Jag riggar spöt så här: ca 3 m Level Line - ca 15 cm tafs - ca 15-20 cm "running line" och sedan den vanliga tafsen med en fluga i andra änden. Syftet med tafsbiten mellan min lina och nappindikatorn är att göra övergången rörlig och smidig då både linan och nappindikatorn är lite stela. 
Det finns många andra ideér om hur en nappindikator ska se ut och vad man kan använda. Jag har sett allt från små flöten till polystyren-tofsar. Varför jag använder just en bit "running line" är den tyngd den ger och därmed möjlighet att fiska på tvären. Jag kan alltså stå vid åkanten och kasta rakt ut (i praktiken blir det ju lite uppströms) och fiska en längre sträcka i vattnets riktning därför att strömmen fångar upp min nappindikator och för den med sig. Jag behöver inte ha linan sträckt ända ut mot flugan och dra den till mig utan kan lita på indikatorn och bara ha linan sträckt emot den. 
Principskiss.

Flera flugor

Att flugfiskare har flera flugor på ibland är väl känt. Det är heller inte någon hemlighet att det kan låta sig göras med ett Tenkara-spö heller. Den begränsning som vi drabbas av är väl längden på våra linor och tafsar som styr hur många upphängare vi kan använda. Jag provade med två, den lite tyngre spider-nymfen längst fram och den lättare där bak.  Det gick hur smidigt som helst. 

Katt-öringen

Nyligen var det en bekant som sa till mig att ibland är öringen som en katt, man måste leka fram den, reta den till hugg. Och det är en väldigt passande beskrivning för beskriva hur många av de hugg jag har upplevt har kommit till. Fridrift av flugor i all ära, men just när jag fiskade i Dammån i somras upplevde jag att många gånger så stannade jag upp flugan framför en sten, drog den tillbaka mot mig lite grann och släppte tillbaka den mot stenen igen, så högg det. Det passar kanske inte alltid, och mot alla fiskar. Men när man har en väldigt stor å och ett relativt kort spö med begränsad linlängd så blir tiden en fluga kan drifta helt fritt väldigt kort. Och zigzaggandet med flugan visade sig vara väldigt effektivt. Fiskar du uppströms och inte får hugg på fridrivande flugor kan man prova att dra den precis lite snabbare än vattnets hastighet, eller på andra sätt skilja ut just din fluga och reta öringen till hugg.  Kika gärna lite på videolänken. Det är inte världens bästa skärpa, men spötoppen avslöjar rörelserna, och om du kikar fler än en gång så kommer du att kunna se när flugan draggar motströms och sedan kommer hugget, precis när jag släpper flugan igen. 

måndag 20 oktober 2014

Snart vinter

Hösten är en nedgångens tid för mig och mitt Tenkara-fiske. Inte för att jag slutar fiska, men inspirationen att skriva på bloggen avtar. I mångt och mycket handlar det också om att detta inte är tänkt som en blogg för mitt fiskande, utan för att berätta om Tenkara.
Det som jag inte har skrivit om är först ytterligare en tripp till Bydalen där brorsan plockade två storöringar (inte med Tenkara) och jag själv konstaterade att storöringen fortfarande är mycket starkare än riggen på mitt Tenkaraspö. De två första hoppen var bara roliga, men när den beslöt sig för att simma bort från mig så tog den både fluga och tafs med sig. Däremot klarade tafsen en riktigt fin Harr på 40 centimeter utan problem.
Jag har också träffat legendaren Johan Klingberg för första gången. Det var riktigt inspirerande att få nya impulser och idéer från honom. Han kom till vår förening och hade en fiskedag med oss och visade och pratade om "flymfer". Det är med den lektionen i bakhuvudet jag nu gör mig redo för en tur upp till Dalarna på jakt efter Harr och kanske Bäckröding. Tyvärr är väl inte väderprognosen den bästa med mycket regn. både just nu och hela veckan framåt. Till nästa vecka lär det väl knappast ha sjunkit undan.

måndag 29 september 2014

Nyheter från Tenkara Times

Dear Stefan Arvidsson
Let me inform you, some new tenkara products are available now at The Tenkara Times pages:


With the best wishes
Oleg Stryapunin

Jag tycker att spöt ser riktigt trevligt ut. Det klassas som ett Premium-spö av Tenkara Times och just att det är ett 4 meters 6:4-spö gör det extra intressant. Jag hoppas få möjlighet att testa det under våren när öringfisket drar igång igen. 

onsdag 13 augusti 2014

Lyckan har vänt

Efter lite torka på fiskfronten har det börjat droppa in några stycken igen.
Jag har bytt vatten. De senaste turerna har gått till det närmaste vattnet, även om det produktivt sett är det sämsta av alternativen jag har att välja mellan. Framförallt har jag experimenterat med olika flugor, och jag har börjat minska på storlekarna för att se om det händer något.

Hur pillrigt är det inte att binda med Rapphöne-fjädrar?
Jag hittade den här utmärkta videon om hur man använder Rapphönefjädrar. På min variant (bilden ovan) så använder jag ett avklippt torrflugehackel bakom rapphönehacklet för att ge det lite mer stadga och för att det inte ska lägga sig platt efter kroppen när jag fiskar den.
Jag har också tränat på att kasta med ytterst kort bak-kast, det går utmärkt om man förankrar linan i vattnet på bästa flugline-kast-manér.
De EZ keepers som jag köpte från AllFishingBuy senast är jag inte så nöjd med. Jo, de fungerar förstås. Men de känns inte lika bra som Fuji's EZ Keepers som de flesta andra webb-butiker saluför.
Nu har det börjat regna också, efter en lång torrperiod. Det är bara bra för vattnet som varit alldeles för varmt på senare tid. Jag får mycket abborre och mört där det normalt står öring.
Varmt brunt bergslagsvatten.
Som tur är har jag bokat in mig för ytterligare en vecka uppe i Bydalen. Lite mörkare på kvällarna bara, och förmodligen lite kallare. Och större öringar. Snart så....

söndag 3 augusti 2014

Lågvatten

Fram till förra veckan fick jag minst en öring varje gång jag var ute. Men sista veckan har varit tuff. Nu är det i och för sig bara två turer vi pratar om, men trendmässigt är det förstås negativt.
Jag har två bra ursäkter på lager. Det ena är värmen, och därmed det låga vattenståndet. Den andra ursäkten är att jag har experimenterat med nya flugor. Men som vanligt är det nog fiskaren som är det största problemet.
Den vanligen så brusande älven i högsommardräkt.
Igår, när det ändå var relativt svalt, besökte jag en ganska lågfrekventerad plats. Vattnet hade knappt styrfart nedför forsarna och solglasögonen gick inte att ha då de immade igen så fort jag böjde mig och puffade ut varm fuktig luft från kläderna. Och min fina skjorta var genomfuktig när jag packade ihop för dagen. Jag kunde kanske ha chansat med bar överkropp för jag såg bara en enda mygga på hela turen. Fast risken hade väl varit stor att jag istället bländat fisken. Och bränt mig sönder och samman trots att den inte var direkt solsken. ;-)
Nåja, jag fick vara ute i en otroligt fin miljö, och jag kunde träna på pricksäkerheten med flugkasten utan en massa störande fiskar hela tiden.
En hullinglös fluga med påfågelkropp, torrhackel och fasanherls-kryss på ryggen.

lördag 26 juli 2014

Wakata-spöt lever igen

Det var ett tag sedan som jag fick en reservdel till mitt Wakata-spö. Men det har tagit tid att få det testat. Nu har det i alla fall skett.
Jag fick en ny sektion 4 till mitt spö. De tre toppsektionerna har jag reservdelar till, som jag aldrig har behövt använda. Till alla senare spön har jag skippat att förköpa reservdelar. Men på den gamla goda tiden, när man fick leta för att hitta ett spö och man bara kunde beställa från USA, då kändes det viktigt.
Det var bara en liten utläggning, Wakataspöt kändes som vanligt. Jag fick 6 abborrar, ca 10-15 centimeter, så små att de inte utsatte spöt för just några påfrestningar alls. Men kasten gick bra. Och Klinkhammerflugor med lysgula paraplyer syns väldigt bra i svagt ljus och mörk vatten.

torsdag 17 juli 2014

TryTenkara 390 duger alldeles utmärkt

Innan man har utsatt ett spö för ett riktigt test vet man inte hur det fungerar. Man kan tro, men man vet inte riktigt. Igår fångade jag en Regnbåge på nästan 50 cm i ett strömmande vatten. Och TryTenkara-spöt klarade att hantera den alldeles utmärkt.

Det var egentligen en alldeles för varm kväll för fiske, men ibland får man offra sig. Jag hade gått en sträcka och försökt med både torrfluga och flytande nymfer, men det var helt dött. Det var nästan läge att ge sig för natten när det äntligen hände. Jag hade satt på en guldhuvud-nymf som jag draggade runt med i ån. När jag lät den hänga i en ström mellan två stenar som pressade ihop vattnet och gav det lite fart, då gick den första regnbågen på. Den släppte ganska omgående, men nu visste jag att det fanns en chans.
Jag flyttade mig ca 5 meter nedströms till nästa ström och provade samma taktik där. Och visst, det small på igen och nu satt den bättre. Den första känslan var att det var en gädda, och fenan som snart visade sig i vattenytan sa inte emot. Men när de första rycken började avta så såg jag den - en rejäl regnbåge. Nu var det inte bara att håva in den, därtill var den lite för stark. Men spöet visade sig fungera alldeles utmärkt - jag behövde bara hålla emot. Det var inte tal om att jag skulle behöva följa med fisken till fots, spöet gjorde sitt jobb. Efter bara några minuter kunde jag få in regnbågen till min strandkant och få bort kroken.
Ett stort tack till Oleg och TenkaraTimes för ett bra jobb med spöet.


tisdag 15 juli 2014

Nyheter

Den största nyheten för mig är att min reservdel till Wakata-spöt nu äntligen har kommit. Jag har inte hunnit hämta ut den från posten än, men det är något som jag har att se fram emot när jag kommer hem från arbetet. Jag har också länge önskat mig EZ Keepers i en annan färg än svart, och jag beställde en gul uppsättning från All Fishing Buy. Jag är väldigt nyfiken på vad de har levererat.

Min nästa nyhet har säkert provats förr men för mig är det nytt. Iden är att eftersom jag fiskar med ett Tenkara-spö så har jag möjlighet att hålla linan över vattnet, så varför inte också ha krokögat över vattnet?
Jag har helt enkelt knutit en Klinkhammerfluga på en ögonlös krok, och då bundit ögat uppåt, genom paraplyet. Det ska bli spännande att se hur den flugan presenterar sig själv, och hur väl fisken sitter på kroken. Jag har ju inga hullingar som håller fast (och trasar sönder) fisken.


Jag har också läst hos Tenkara Talk och blivit tipsad om en intressant hybrid-lina. Inte för att jag tänkte beställa därifrån, inte just nu i alla fall, men det ger inspiration till att börja testa att själv göra en lina bestående av en flätad del och en "level" del.


söndag 6 juli 2014

Bydalen (Dammån)

Jag har haft förmånen att få tillbringa en vecka i Dammån, uppe i Bydalen. Tills vidare utser jag det till Tenkarafiske-paradiset i Sverige. Åtminstone tills jag hittar ett ännu bättre ställe.
Det gick inte en dag utan ett flertal öringar. Absolut inga jättar, Dammån är ju annars känd för att ha en väldigt storvuxen vandrande öring, men de jag fångade med Tenkara-spöt höll sig från 30 cm och nedåt. Men trots deras ringa storlek så är det öring som kämpar på kroken.
 En av dagarna åkte ned vi ned till fisketrappen där de räknar och väger uppvandrande öring. Där fick vi se hur riktiga öringar ska se ut. Jag kan förstå att att grannarna som fiskade riktat efter storöring hade tafsar som var grövre än både min lina och spötopp.
Det enda som saknades var harren. Jag lyckades förvisso fånga en harr den andra dagen, men den var som sagt väldigt liten. Allra sista dagen, faktiskt när vi lämnade tillbaka nyckeln till den hyrda bostaden, berättades det om ett ställe som var benämnt Harrhålan. Där, sade de, kunde jag förvänta mig lite bättre harrfiske. Så nu vet ni också det; Längst upp, och längst ned, i Dammån finns det gott om harr. Nere i Kvissle-strömmarna och upp emot Höglekardalen.

Jag använde mina båda 7:3-spön om vartannat. Både Try-spöet och Aventure-spöt hanterade trycket i strömmen, kasten i både med och motvind, och naturligtvis kampen mot öringarna mycket väl. Lin-mässigt handlade det egentligen bara om att hitta en lina som syntes väl beroende på dagsljus, nederbörd och den varierande bakgrunden. Jag bytte ganska friskt. Inte lika ofta som fluga förstås, men oftare än jag brukar göra. 
Flugor; jag har inte använt speciellt många olika sorters flugor på resan. Den enda jag är missnöjd med är den svart-röda som rekommenderades mest. Å andra sidan så ska den färgkombinationen vara bra för storöringen, och det var inte riktigt den som jag fiskade efter - även om förhoppningen om ett lite rejälare hugg hela tiden fanns där. 
Där det var djupt och strömt, eller i forsarna, så använde jag tunga flugor för att se vilka fiskar som fanns lite längre ned. Där det var lite grundare använde jag tenkara-flugor som gärna fick "stripa" lite i ytan. Många öringar högg när jag drog hem flugan i ytan.
Roligast var som vanligt torrflugorna i lite lugnare vatten, helst i anslutning till ett djup, eller en ström. Det kunde komma rejäla attacker mot flugorna.
Naturligtvis kör jag hullingfritt så att det ska vara lätt att släppa tillbaka fiskarna. Och min begränsade erfarenhet säger mig att användandet av krokar som är tillverkade utan hulling är mycket bättre än att klämma ihop hullingen. Det blir aldrig riktigt lika bra. Dessutom brukar krokar som är tillverkade utan hulling vara smalare och ha längre och smalare spets.

fredag 4 juli 2014

Bydalen, dag 6

Idag var det dags för den sista fiskedagen. Jag fiskade nedströms Bydalen, vid avfarten mot Gräfteåvallen. Där har jag tidigare sett fiskare stå och dänga med streamers i jakt på storöringen. Jag provade först med en guldskalle-fluga men det ville sig inte riktigt. Antagligen har öringarna här lärt sig att undvika plumsande flugor som simmar motströms.    När jag bytte till en torrfluga så blev det däremot fart på dem. Inga stora öringar, som vanligt, men ett mycket roligt fiske blev det.
Dagen avslutades med ett besök vid fisktrappan och sen vidare till Camp Dammån. Där fick jag några bra fisketips av guiderna, och en liten öring när jag försökte intressera dottern för tenkara.
Imorgon blir det en lång hemresa.

torsdag 3 juli 2014

Bydalen, dag 4 och 5

Igår hann jag bara med en enda fisketur pga sociala aktiviteter, och den turen blev ganska sent på kvällen. Nu är kvällarna här ljusa. Det är inte midnattssol, men inte långt ifrån. Men det var definitivt kväll, det märktes. Det var svårare att hitta fisken och den verkade lite ointresserad. Jag körde med en guldskalle-fluga mest hela tiden och jag fick några strö-öringar.
Idag blev det också bara en tur, men en lång tur med matsäck och allt. Jag provade också alla vädertyper. Det började kallt, blåste rejält och regnade. Det slutade dock med solsken och värme, och bäst av allt, skjuts hem.
De första timmarna använda jag guldskalle-flugor, dels inriktade jag mig på ganska kraftiga forsar, och dels var det det enda som gick att kasta när det blåste som värst.
Den sista timman, när vädret blev bättre, fiskade jag torr-flugor i bakvatten längs strandkanten. Det var kanske inte den tur som gett flest fiskar per timme, men fiskarna högg på mina flugor med jämna mellanrum. Den näst sista öringen är nog den som kommer att stanna kvar i minnet längst; vattnet var både djupt och klart och jag såg hur den kom spikrakt upp från botten och attackerade flugan.
Imorgon blir det sista fiskedagen och jag kommer att längta tillbaka hit. Överallt där det ser ut att finnas en öring finns det i princip också en. Det är upp till dig att lura den till hugg. Inte som hemmavid alltså. Där får man vara glad om man får kontakt med en öring under en tur.

tisdag 1 juli 2014

Bydalen, dag 3

Dagens första besök i ån skedde under brännande sol. Eftersom det vakade så fint kände jag mig bara tvungen att köra lite med en klinkhammer. Tre små öringar blev resultat. Därefter gick jag ner till forsarna och provade en tenkarafluga modell zoidy. En sådan är en fluga bunden med silkestråd och några strån från en papegojfjäder. Bunden utan ett bindstäd, skulle jag ha sagt. Det var lite trögt i början men när jag summerade fiskepasset så fick jag ihop en skaplig samling öringar på zoidyn. De största precis då stora att jag kan hålla dem med ena handen utan att klämma åt medan jag lirkade loss kroken. Jag fick också reda på att mina vadare är otäta där bak, i rumphöjd.
Det andra passet har jag precis klarat av. Jag hade fått en guldskalle-fluga av en annan fiskare. Den var försedd med gummiben och skulle vara riktigt bra för harr, sa han. Det misslyckades jag dock med. Jag fångade bara öringar med den.

måndag 30 juni 2014

Bydalen, dag 2

Idag var det överraskande nog fint väder över Bydalen. Den första turen ner till Dammån (ca 50 meter) gav några fina småöringar.
Det har sagts mig att öringarna i Dammån gillar svarta flugor med röd svans, det kan jag härmed dementera. I alla fall inte småöringarna, och inte i fullt dagsljus. Jag testade nämligen att på en avfiskad tom liten hölja byta till en ljus tenkarafluga och blev glatt påhälsad av tre små öringar som bodde där. Eftersom jag inte använder hullingar så var det enkelt att släppa dem fria igen.
En granne kom över med en riktig öring för att visa hur de kan se ut här. Nu var den i file-form så den får bli dagens middag.
Solen sken alldeles förskräckligt på eftermiddagen. Och naturligtvis glömde jag både solglasögonen och myggmedlet. Knott var det däremot gott om. Det gick hyfsat att hantera så länge jag inte skulle kroka loss någon fisk. Då hade jag ena handen fri att vifta med.
Tyvärr, kanske man inte ska säga, men jag fick en hel del öringar. Och nu har de börjat bli lite större. De har en bit kvar till kilot, men några av dem gav ganska bra med motstånd. Jag fick också ett s k "pekfinger", resans absolut minsta öring. Jag fick också sommarens första harr. Även den en liten stackare.

söndag 29 juni 2014

Bydalen, dag 1

Nu har jag hunnit med första passet på drygt en timme uppe i Bydalen. 4 små goa öringar har jag fått. Den första tog på en klinkhammer, sen när det började regna lite lätt så bytte jag till flugor som gick under vattenytan. Det är lite kallt både i luften och i vattnet men jag är här, familjen är här, och allt är så bra det kan bli. Nu är det snart dags för nästa tur ner till vattnet.

Andra passet nere vid Dammån gav en hel bunt med små öringar. Alla tog på en tenkarafluga bunden av min kusin, tack för den.

måndag 9 juni 2014

Besök vid klubbvattnet

Ånyo en ledig eftermiddag med fint väder. Den här gången förärade jag mitt klubbvatten med ett besök. Som vanligt är jag inte så snabb när jag är ute. Jag spenderade säkert 3 timmar vid en sträcka på ca 30 meter. Vid ett tillfälle vet inte vem som blev mest skrämd? Jag, eller fisken som valt utrymmet mellan mina fötter till ståndplats. Jag hann heller inte se vilken sorts fisk det var. Nåja, även om jag skrämde ytterligare en fisk efter att ha suttit vid en sten ett par minuter så var jag inte direkt fastvuxen.
Jag gick den korta sträckan både upp- och nedströms. Jag skiftade både spön och flugor. Några fiskar visade sig. Men vattnet är ganska stort och oftast när jag kom inom kastavstånd så hade fisken lugnat ner sig.
En riktig öring fick jag i alla fall. Med tanke på storleken så gjorde den relativt lite motstånd (en öring är alltid en öring!) - jag antar att den här öringen inte varit i ån speciellt länge. Den tog på en Sakasa Kebari, bunden på en ganska tung krok och ljus i färgen. Jag hade ett tydligt hugg på en klinkhammer också. Jag fick aldrig kontakt med fisken, men den tog med sig min fluga ner på botten där jag satte den i någon fast struktur.

Wakatan (över)lever?

Jag har också varit i kontakt med Allan på All Fishing Buy, som sålde mig Wakata-spöt en gång för länge sedan. Det visade sig att jag kunde köpa en ny 4:e sektion till det fashionabla priset av endast $4,60, plus frakt förstås. Det lutar åt att jag beställer hem en ersättning för den trasiga sektionen. 

Ny Tenkarashop på Internet

Egentligen är det väl inte en så stor nyhet. Men eftersom det är Jason Klass från Tenkara Talk som har tagit steget ut och startat en egen shop tycker jag att det är värt att nämnas. Lite som att kändisars bröllop får rubriker fast ditt eget bröllop var häftigare.
Jasons specialitet är Japanska Oni-spön - de har tidigare endast gått att få tag i via import från Japan (enligt texten på hemsidan). Nu är det enklare eftersom det blir på engelska, men för oss Europeer så är det fortfarande import som gäller, även om USA nog är enklare än Japan.

Lycka till Jason.

The Tenkara Shop


söndag 8 juni 2014

Nytt vatten, och ett farväl

Fint väder och en ledig eftermiddag. Då gäller det att passa på. Jag fick ett tips av en vän på ett vatten som jag aldrig tidigare provat. Det var en bit att åka, så jag utrustade mig fullt för alla eventualiteter. Jag hade till och med skrivit ut en karta över skogsvägarna jag skulle ta, och telefonnummer till fiskekortsförsäljarna i byn. Nu blev det inget fiskekort. Efter många obesvarade signaler lyckades jag hitta ännu ett telefonnummer, och nu var det en röst i andra änden. Personen i fråga var inte i närheten, men han noterade mitt namn och sa att det var OK att jag fiskade ändå. Han lät ännu nöjdare när jag förklarade att jag inte skulle ta upp någon fisk och endast fiskar med hullingfria krokar.
Några minuter och snirkliga skogsvägar senare så hittade jag min lilla å. Den var väldigt liten, och väldigt grund. På vissa sträckor låg det nästan som golv av sprängsten alldeles under vattenytan. Jag skulle tro att de områdena skulle må mycket bra av att några av stenarna placerades om.
 Det fanns öring i ån, och liksom förra gången jag besökte en skogs-å så hoppade små-öringarna högt upp ur vattnet när de jagade insekter. Men till skillnad mot förra ån så var de här öringarna som bortblåsta när jag närmade mig. Och ännu mer till skillnad mot förra ån så var de här öringarna inte alls sugna på torrflugor. Jag lyckades endast lura en öring med torrt i andra linändan. Däremot gick spindlar och sakasa kebari-flugor bättre.
Det var ganska blåsigt periodvis. Något jag kunde utnyttja för att placera ut flugor i vattnet. Men också en fara eftersom jag var tvungen att vara på min vakt så att flugan inte blåste in i strandvegetationen. Det var just strandvegetationen som gjorde att jag nu är tvungen att ta farväl av ett kärt spö. Naturligtvis var det inte buskens fel, det var helt och hållet mitt. Istället för att gå fram och ta loss flugan försökte jag rycka loss den för att inte skrämma öringen som stod i närheten. Det gick förstås inte så bra. Mitt Wakata-spö gick av. Lite ironiskt är att jag har haft det och fiskat med det i  tre år nu och varje gång jag har varit ute med det så har jag haft med mig de reserv-sektioner jag köpte tillsammandes med spöet. Det är de tre toppsektionerna som ingår i reservkitet, men det var den fjärde sektionen som gick av. :-)
Som tur var hade jag med mig mitt TryTenkara-spö så jag var inte tvungen att avbryta fisketuren.

Vad har jag lärt mig idag? Jo, varsamhet är en viktig dygd om man vill att grejorna ska hålla längre. Och att öringfisket är inte alltid busenkelt - ibland måste man verkligen smyga fram också.

Hemmaöring

Igår kväll hade nöjet att få fiska med sällskap. Min kusin med familj kom och hälsade på. Med sig hade han sitt gamla Kasugo-spö (modell 3908, 6:4). När vi fick lite egentid framåt kvällen så packade jag mitt Wakata-spö (också en modell 3908, 6:4) och vi åkte iväg till en närbelägen å för att återuppliva gamla minnen.
Nytt kort! Gammalt minne?
Dagen till ära hade har bundit några spindel-flugor. I brist på mjukt hackel använde jag en fasanfjäder som jag upptäckte i min fjäderlåda. Jag började med en Hends 404 hullinglös krok i storlek 10. Jag fäste bindtråden och lade på några varv med påfågelherl som kropp. Sedan band jag dit 4 strån från fasanfjädern och vek ned topparna så att jag fick 8 st nedåtgående "ben".
Krok, bindtråd, herl och fasanfjäderstrån.
Vi vet ju att det finns öring i ån, men vi hade inte förväntat oss någon närkontakt. Det var mest en social grej att vi skulle ut och fiska tillsammans. Det har inte blivit så många turer tillsammans de senaste åren. Det tog dock inte många minuter innan jag råkade få på en öring på min spindelfluga. Den gav mitt 6:4-spö en rejäl duvning men någon fara för varje sig lin- eller spöbrott förelåg inte. Efter någon minut eller så kom öringen in till strandkanten för att krokas av. När den blivit befriad vilade den en stund och gav sig sedan iväg. Den hämnades för mitt tilltag genom att stänka ned mig rejält när den gav sig av.
Min vän öringen ska krokas av.

måndag 2 juni 2014

Jämförelser, gul forsslända och massor med öring

Idag hann jag med en tur på eftermiddagen. Jag åkte till å som är välkänd för sina många, men små, öringar. Eftersom jag är garanterad fisk i den ån så passade jag på att packa med tre spön som jag sedan riggade upp och alternerade med. Så här såg mina kombinationer ut:
Wakata 3908 6:4  med en rosa #2 Sunline Tornado level lina med en klinkhammer-fluga.
TKP Aventure 400 7:3 med en orange #4 Sunline Buttobi level lina med en ljusgrå och ganska tung Sakasa Kebari.
TryTenkara 390 7:3 med en lysgrön #3 Yamatoyo level lina med en lätt och svart spindelfluga.

Jag vidhåller att det är lite svårt att skifta mellan 6:4 och 7:3-spön. 7:3-spöna kräver ett lite fastare handlag, och det märks när man försöker kasta med 6:4-spöt. Det är lätt att ta i lite för mycket vilket påverkar kastet negativt.
En välsträckt och  mycket synlig Sunline-lina.
Jag kan konstatera att #2-linan var i lättaste laget trots att det var nästan vindstilla. Det kan förstås bero lite grann på att tekniken blir lidande av alla spöbyten, men också att när jag väl ville nå långt så hade jag lite motvind.
Torrflugefisket är det jag tycker är allra roligast. Och idag när det kläcktes Gul forsslända och några öringar hoppade högt över vattenytan efter dem så var det förstås extra roligt. Mitt Wakata-spö är starkt och har fått upp ganska stora fiskar, men även en liten öring innebär en del kamp och då spöt är så mjukt är det inte bara att dra hem fisken.

Det var inga som helst problem att få ut #4-linan. Nästan tvärtom att den kändes onödigt tung. Den är grov och det var absolut den lina som syntes bäst i dagens test. En tung lina är väldigt lätt att placera ut en fluga med. Nackdelen är förstås att linans tyngd drar flugan tillbaka mot kastaren även om man vill att den ska driva med strömmen. #3-linan måste jag ändå hålla som dagens vinnare då den gjorde vad den skulle utan att just någon egen vilja. Visst påverkar flugvalet kastet en hel del. Jag har länge föredragit #3-linan till alla typer av Tenkara-fiske, och dagens testande gav inga omkastningar på favoritlistan.
Ljus himmel, grön fond, blå speglingar och brunt vatten.
TKP Aventure och TryTenkara är två väldigt olika spön fast de båda har beteckningen 7:3. Det är svårt att förklara skillnaden, men jag skulle säga att Aventure är lite "krispigare" och har lite lättare att kontrollera en större fisk. TryTenkara var väldigt lätt i handen och är väldigt skönt att kasta med. Jag har svårt att bestämma mig för vilket av de två som ska vara mitt favoritspö. Jag får fortsätta att använda dem om vartannat.
En generell slutsats kan få vara att man ska välja spö efter den fisk man förväntar sig att fånga. I den här ån med liten öring kändes 6:4 spöt bäst. I Dammån senare i sommar kommer jag välja något av 7:3-spöna i första hand. Nog för att Wakataspöt fungerade bra där senast. Men förväntningen är förstås att kunna få på en lite större fisk, och då vill jag kunna hantera den.

lördag 17 maj 2014

Min första Tenkara-gädda

Inspirerad av det vackra vädret, och den misslyckade turen senast satsade jag på gäddor idag. Men de flugor jag har är knappast dimensionerade för gädda. Efter ett snabbt sök på Internet efter bilder på gäddflugor så visste jag hur de skulle se ut - stora, färgglada och glittriga. Några gamla metkrokar, lite aluminiumfolie och några påskfjädrar senare hade jag åtminstone två gäddflugor.
Inte de flugor jag är mest stolt över.
Jag använde en 12 lb Dacron backinglina som både bindtråd och tafs. Hullingarna är förstås inklämda, för även gäddor är fisk. Jag hade med, och skiftade mellan, mina 7:3-spön från Tenkara Times och Tenkara Pyrenee.
En typisk gäddlokal.
Två små gäddor fick jag. Två sådana där energiska 40-50-centimeter långa gäddor. Båda gångerna var det den helrosa flugan och det franska spöt som användes. Gäddorna var tunga och tröga när man är van med öringarnas sprittande, men lite spännande var det allt. Och inte en enda gång var jag nervös för att spöet skulle brista, därtill var gäddorna vare sig stora eller kraftfulla nog. 
Nu har jag i alla fall en aning om varför just den sträckans öringarna lyser med sin frånvaro. Antingen är de inte kvar, eller så är de så väldigt, väldigt försiktiga med de här gäddorna omkring sig.

Tills nästa gång jag ska hälsa på hos gäddorna ska jag nog införskaffa några riktiga gäddflugor. 

Vackra bilder om inte annat

Efter en hektiskt period av mycket arbete och lite sämre väder har det äntligen klarnat på båda fronterna. Jag besökte min favoritälv, men den här gången en sträcka som jag sällan besöker. Jag hade en underbar kväll, och tiden bara rann iväg. Jag fick förvisso ingen fisk, och jag såg inga kryp ovanpå vattnet, men jag fick en hel del vackra bilder. Här är några av dem:
Här delar "älven" upp sig i tre fåror.
Den korta sträcka jag koncentrerade mig på. Tidigare år har vi fångat gäddor här.
Längst upp vid nacken. Här brukar det också finnas gädda. Man kanske skulle prova lite grövre flugor här?

lördag 3 maj 2014

Vild öring

Nu är det sommarvatten i den närbelägna älven. Nu har vattennivåen sjunkit såpass att man ser varenda sten. Det är så skön känsla att man bara vill gå ut i älven och sätta sig på en av stenarna och bara njuta av flugans rörelser i och på vattnet. Att bara låta flugan gå samma sträcka om och om igen fast man vet att öringen inte är där, men man gör det för att det är så skönt.
Jag har en liten forssträcka på kanske 50 meter som säkert tar 1 timma att ta sig igenom när det är så här skönt.
Och ja, jag fick en öring idag. En liten två-åring (...sa en kamrat, eftersom den nästan var 20 cm lång). De vilda öringarna i älven är så vackert prickade.

En av de vackraste platserna.

Man behöver inte ens fiska, man kan bara stå, eller sitta, och titta.
I ett tidigare inlägg så provade jag en ny sorts lina, Climax Dacron Backing. Jag var väl inte helt nöjd med känslan i den. Då fiskade jag tungt. Nu har jag provat tyngdlösa torrflugor och jag har kommit fram till en åsikt. Linan är helt värdelös eftersom den har för liten egenvikt. Den klarade inte ens att räta ut sig själv med en luftbromsande torrfluga i bortre änden. Nä, det var bara att byta till en Sunline Level-lina och fortsätta därifrån.

söndag 27 april 2014

Är jag en 7:3:are nu?

I början av min tenkara-karriär så använde jag enbart 6:4-spön. Jag hade de billiga men mycket bra Wakata-spöna jag beställde från All Fishing Buy. Det var de som jag lärde mig att fiska toppknutet flugfiske med, de som jag använde för att fånga mina första öringar på fluga. Det var också de spöna jag hade med första året uppe vid Dammån. Nu slapp jag själv fånga någon stor-öring. Men fiskekamraten fick en - på flugfiske med rulle. Fast jag bara stod bredvid så kände jag kraften i fisken. Och jag kände mig faktiskt lite rädd för att kroka en bamsing på mitt tunna men långa spö. Hur skulle jag kunna hantera den? De öringar jag fick var alla långt under kilot, men de böjde spöt så mycket som det tålde.
Väl hemma igen vid skrivbordet började planerna att ritas upp. Jag behövde helt enkelt att spö som kunde sätta emot lite grann. Jag hade sett en generell uppräkning där det fastslogs att 5:5, 6:4, 7:3 och 8:2-spöna skulle kunna hantera 1, 2, 3 respektive 4 kg. Trots mina fördomar om att gamla rullflugfiskare gärna använde hårdare spön och tjockare linor för kast-teknikens skull medan riktiga tenkara-fiskare använde mjukare spön och tunnare linor (betänk att när jag började med toppknutet flugfiske var det närmast bäcköring jag hade i tankarna) beställde jag ett 7:3-spö. Det bästa jag kunde hitta i Europa, efter många och långa diskussioner om kvalité och spöstyrka med bl a Chris på Tenkarabum, var det franska företaget Tenkara Pyrenees 4 meter långa Aventure-spö. Till det här året införskaffade jag även ett 7:3 spö från Tenkara Times.
Stefan, med ett 7:3-spö.
En sak jag har lärt mig är att man kastar mycket mjukare med toppknutet än med rulle. Spöt är vansinnigt lätt och då linan är så kort så är det inte mycket vikt som ska läggas ut. Några enkla handledsrörelser, och så iväg bara. När man kastar rullfluga så arbetar man mer med hela underarmen, och många rullflugfiskare som provar på tenkara misslyckas med första kastet därför att man använder rullflugfiske-kasttekniken. Men ju styvare tenkara-spö man använder, desto tyngre är linan och därmed kan man använda mer av rullflugfiske-kasttekniken för att få ut flugan. Fortfarande räcker det med en handledsrörelse, men misslyckandet blir inte lika stort som med en mjukare spö.
En väldigt kort film, men den lilla handledsrörelsen flyttar flugan ca 8 meter uppströms. En stark ström, och tung fluga hjälper förstås till.
 Jo, själva poängen med inlägget var förstås att jag inte märkte någon skillnad när jag började använda 7:3-spön. Det var en s k sömlös övergång. Men nu häromdagen, när jag återvände till ån med småöring. Tillbaka till rötterna, tillbaka till mitt långa 6:4-spö. Och oj, så överraskad jag blev när jag började kasta med det. Det var lite grann som att hålla i en gummislang. Det tog några kast innan jag var ett med spöt igen. Men väl där, vilken underbar känsla det är att kasta torrflugor med ett mjukt spö och tunn lina igen.
Ibland måste man bara tälja lite istället.

torsdag 17 april 2014

Lek med linhållare

Jag har lekt lite med olika system för att hålla ordning på linan under en fisketur. Oftast har jag bara lindat upp linan på handen vid förflyttningar, men jag vet ju att det finns s k underlättare och nu har jag provat dem lite mer systematiskt.

Ez Keepers

Jag har haft dem ett bra tag nu, men använder dem ganska sällan. De är egentligen ganska bra, men har två stora nackdelar. Den ena är färgen. Svart är snyggt, men fruktansvärt svårt att hitta när man tappat det på marken. Det går förstås att göra något åt, t ex binda en bit färgglad lina i den. Den andra nackdelen är att jag klämmer fast spöt under armen när jag ska fälla upp spöt, och då är jag rädd att jag ska haka i någon av hållarna och slita den av spöt. 

+ Går snabbt att linda av och på lina
+ Kan förvara spöet i fodral/koger mellan fiskeplatser med linan på
+ Känns bekvämt att bära spöet i skog.
- Hållarna i vägen vid fällning och uppackning av spö
- Dyra
- Lätt att tappa delar, t ex gummiringen, vid demontering

Hemmagjorda Keepers

Det är ganska lätt att göra egna linhållare. Men jag har inte haft det lätt att få tag i det material jag har velat ha. Till största delen beroende på att det inte finns någon sy-affär där jag bor. Det slutade med att jag "lånade" två hårsnoddar av dottern och letade på några gamla knappar. Monteringsbeskrivning? Jo, trä en elastisk tråd genom ett (eller flera) knapphål och knyt ihop tråden. För att sätta fast underverket på spöt så behöver du bara knäppa knappen över spöt. Inte lika snyggt som EZ Keepers, inte heller riktigt lika linvindarvänliga. Men mycket billigare, och de står ut mycket mindre från spöt. De sitter säkert och man kan knappast tappa dem ety den består av en enda del. Nackdelen är att man kan inte sätta samma tryck mot dem när man lindar linan eftersom de inte sitter fast så hårt. Men bättre material hjälper till, och man behöver inte linda så hårt heller.  
För att fästa kroken gör du som med EZ Keepers, fäst en extra ring på spöt, mellan hållarna. Den ringen (eller hårsnodden) kan du skjuta upp och ner längs spöt så att den passar till där flugan är.

+ Går snabbt att linda av och på lina, nästan lika snabbt som med EZ Keepers
+ Kan förvara spöet i fodral/koger mellan fiskeplatser med linan på
+ Känns bekvämt att bära spöt i skog.
+ Sitter säker på spöt
+ Billigt
+ Består av en del
- Sitter inte fast tillräckligt hårt för att hålla linan spänd när man lindar upp den

Linspole

Linhållaren i form av en linspole var det första linvindarsättet jag fick lära mig en gång i tiden. Jag har dock aldrig riktigt fastnat för det. För det första så är det inte helt smidigt att linda upp linan på en spole när man ska fälla spöt. Det blir så många fler varv jämfört med metoderna ovan. För det andra så måste man släpa runt på en tom spole när man fiskar. Båda problemen ovan är väl egentligen icke-problem, men de är i alla fall anledningen till att jag inte har använt det så ofta. Ytterligare en nackdel är att när man förflyttar sig efter att ha lindat upp linan på spolen och låst den genom att trä spolen över spöt, så måste man vara noga med att bära spöt så att spolen inte åker av. Det handlar som sagt mycket om vad man själv finner att man gillar, och jag skulle tro att linspolen är den mest använda metoden.

+ Är inte kvar på spöt när man fiskar
- Måste passas när man bär spöt.
- Är lite omständligt att linda upp och av lina


Handhållen lina

Att bara linda upp linan på handen är den metod jag begagnar mig av oftast. Ingen extra utrustning, inga lösa delar. Bara att linda linan över fingrarna (OBS, ha avstånd mellan fingrarna när du lindar eftersom de flesta har en tendens att linda lite hårdare i slutet.) och knalla iväg. Till metodens nackdel kan man väl säga att det inte är det bekvämaste sättet, du kan t ex inte ställa ifrån dig spöt om du behöver ta en liten, liten paus. Men för att bara förflytta sig ett par meter upp eller ned längs ån tycker jag att det här är den absolut bästa metoden.
Själv så fäller jag spöt helt och sätter tummen över hålet för att skydda spötoppen. Sedan lindar jag linan över fingrarna och när jag ska gå iväg så fattar jag tag i spöt såpass att linan spänns lagom mycket för att hindra att spötoppen kommer upp.

+ Absolut billigast
+ Snabbast sättet
+ Är inte kvar på spöt när man fiskar
- Spöt "sitter fast" i handen.

fredag 11 april 2014

Gamakatsu-krokar & en moralpredikan

Nu har jag provbundit några flugor på de nya ögon- och hullinglösa Gamakatsu Ichiban-krokarna. Jag måste erkänna att det var inga stora överraskningar där. Enda nyheten jämfört med andra liknande krokar var att de här har en sked istället för ett öga. Då jag aldrig haft problem med att få de hembundna ögonen att sitta fast så ser jag heller inte nyttan med skeden. Den finns säkert där. Det finns nog en stor fisk därute som är precis lagom stark för att slita ögat av kroken utan att dra av tafsen, och den dagen kommer jag svära över avsaknaden av sked. Men fram tills dess kommer jag troligen att tappa fiskar av 11 andra olika anledningar.
Den platta skeden syns tydligt.
Angående tappade fiskar. Sedan jag började med hullinglösa krokar på heltid så har jag bara tappat en enda fisk, och då var det tafsen som släppte vid linan. Jag har alltså ännu inte råkat ut för att en fisk har glidit av kroken. Jag har ännu inte haft någon nytta av en hulling. Däremot har jag haft stor nytta av avsaknaden av en hulling. Det är så smidigt att kroka av en fisk då. Och framförallt tror jag att fisken är gladare. Speciellt den som gick loss med krok och tafs i munnen.
 Man kan alltid moralisera över att man fångar fisk över huvud taget, hulling eller ej. Men, det är ett val jag har gjort. Jag fångar fisk, men försöker att göra deras plåga så skonsam som möjligt genom att inte använda hulling och genom att t ex inte lyfta upp dem ur vattnet för att ta kort på dem. Jag tänker heller aldrig tävla i att fånga fisk, inte levande i alla fall. Det är lite grann som det här med bilkörning. Många kör bil för att de kan och för att de behöver det, men ändå så tänker man på miljön lite grann genom att köra snålt och använda miljövänliga drivmedel. De allra flesta tävlar inte heller med sina bilar. Man kan inte alltid vara perfekt, men man kan göra det bästa av situationen. I alla fall så ofta som möjligt.

Jag har tidigare bundit flugor med ögon- och hullinglösa krokar från Owner. Personligen tycker jag att de är coolare för att de är tunnare. Den viktigaste faktorn är dock priset. Gamakatsu kom i en förpackning om 10 krokar för nästan 4 Euro, lite drygt 3:50 st. Owner-krokarna kommer i ett paket om ca 120 st för endast 15 Pund, dvs långt mindre än 2 kronor kroken.

måndag 7 april 2014

En snabbis i regnet

Åter hemma efter en tur upp bland fjällen. Jag var där med jobbet och hade därför ingen fiskeutrustning med mig. Jag trodde ändå att det skulle vara högvatten och vårflod. När jag skulle checka in på hotellet snubblade jag över Johan från Åre Fishing. Han berättade att det visst gick att flugfiska i västerjämtland nu, och att vårfloden ännu inte kommit igång. Hade jag vetat det innan konferensen så hade jag struntat i alla andra utomhusaktiviteter, tagit med mina spön och engagerat Johan. Om det är nån annan som ska till Åre och inte gillar skidåkning - ja, nu känner ni till ett annat alternativ till sysselsättning.

Idag anlände också min nya spötopp. Till min stora glädje duggade det bara ytterst lätt under den sena eftermiddagen så jag kunde ge mig ut på en snabbtur och känna att spöt fungerade lika bra nu som innan spötoppsbrottet. Det gjorde det lyckligtvis. Och jag blir mer och mer förtjust i min nya lina. Jag ska till nästa tur byta tillbaka till Sunshine-linan bara för att känna efter om det verkligen skiljer så mycket som jag har fått för mig. Fortsättning följer framåt helgen.


torsdag 3 april 2014

Vattnet sjunker

Jag hann ut en sväng igår kväll. Det blir sista turen den här veckan. På senare tid har jag fiskat mycket med mina 7:3-spön då de platser jag frekventerat håller lite större fiskar. Nu provade jag ett vatten där jag tidigare bara fått mindre fiskar så jag tog med mig Wakata-spöet (6:4). Inget ont om det - det fungerade utmärkt i Dammån även om jag inte fick någon best-öring där. Jag passade också på att prova en av de nya linorna från Tenkara Times, nämligen den lysgula Yamatoyo-linan. Det var en bra kombination. Linan syntes bra, men allra bäst i skuggiga områden. När jag hamnade i motljus, eller med ljuset bakifrån och mycket blänk och stänk från vattnet syntes den inte lika bra.
Jag kunde i alla fall konstatera att vattnet fortsätter att sjunka undan, och att mängden timmer i vattnet har ökat rejält i årets vårflod. Något som bådar gott för fisken, men förstås är lite sämre för fiskaren, på kort sikt.
Det var en skön tur, men fisklös.


tisdag 1 april 2014

Nya leksaker

Nu har de beställda nya leksakerna äntligen kommit. Det är kanske inte så stort som det låter, men jag hittade ett nytt krok-märke med hullingfria, och ögonlösa, krokar som jag ville se lite närmare på.
Jag har ju tidigare köpt Owner-krokar från Esoteric Tackle. Den här gången köpte jag istället Gamakatsu-krokar från Tenkara times istället.
En skillnad mellan Owner och Gamakatsus krokar är att de senare har en sked istället för ett öga medan Owners skaft bara slutar utan något alls. Om det gör någon skillnad? Det återstår att se.
En flock nya krokar.
Här ser man tydligt skeden istället för krokögat
Jag passade också på att skaffa mig ett smakprov på de linor som saluförs hos Tenkara Times. Jag får återkomma med mer info om dem också. Jag ser i alla fall fram emot att testa synligheten hos den lysgula Yamatoyo-linan. Jag har vid flera tillfällen märkt att vid vissa tillfällen är den oranga Sunline-linen inte alls speciellt synlig. Ett stort tack till Oleg som gav mig möjligheten att prova linorna.
Hela innehållet.
Oturligt nog kommer in inplanerad resa hindra mig från att testa linor och krokar till den kommande helgen.

söndag 30 mars 2014

The show must go on

Den tråkiga inledningen på helgen till trots så hann jag med en lite längre fisketur under lördagen. Återigen var det ett klubbvatten som fick äran att agera värdplats. Jag var här även för en vecka sedan, men sedan dess har vattnet sjunkit undan 30-40 centimeter, och snart är det bara i mittfåran som vattnet strömmar på med lite fart. Det gjorde valet av fluga och fiskemetod lite chansartat. Min ringa erfarenhet att fiska med flugor visar sig tydligast när det är så här. De lite mer stilla områdena lockade till sköna kast med torrflugor, medan högvattnet och temperaturen talade för nymfer. Det blev både och, men dagens fisk, den fick jag på djupet.
Förra veckan var bråten rakt fram bara en översköljd nacke.
Den perfekta fiskedagen till trots var det alldeles tomt när jag kom till vattnet. Men efter att jag bytt om och tagit mig ut och börjat fiska dröjde det bara 10 minuter innan det började smälla i bildörrar. Själv hade jag dragit mig till höger i vattnet och fiskade i det lite lugnare området. När fiskekollegan kom tog han plats kanske 10-15 meter till vänster om mig och satsade på den ganska mycket mer strömmande vänsterfåran. Till min stora förtrytelse tog det inte många minuter för honom att dra upp en liten öring.
Det är skillnad på att flugfiska med rulle och med toppknutet. Jag tror att de fiskemetoder som står till buds för ett tenkara-spö kan man också utföra med ett rullspö - kanske inte alltid med samma teknik, men ändå. Däremot kan en tenkarafiskare inte göra allt som en rullfiskare kan, t ex att mata ut mer och mer lina till en streamer i en stark ström. Men, som alla vet så är det inte materialet och metoden som fångar fisken, det är fiskarens skicklighet som gör det. Nästan alltid i alla fall.
En flugfälla avslöjad!
Nåväl, för att slippa vara avundsjuk på kollegans fiskelycka bytte jag fiskeställe utom direkt synhåll. Jag provade både Klinkhammer och streamers, i både stark och svag ström. Återigen påmindes jag om hur skönt det är att kasta tyngdlösa torrflugor med ett Tenkaraspö. Det är aldrig samma sak med förtyngda flugor, inte alls samma sköna känsla. Tyvärr visade det sig att det var en liten tyngre fluga som var dagens vinnare. 
Innan jag valde att gå hem för dagen gick jag tillbaka till startplatsen, och den här gången valde en ganska häftig öring på ca 40 centimeter att komma upp och hälsa på. Även om jag är säker på att öringen inte menade det så, så upplevde jag det som en påminnelse om att den här ån är riktigt, riktigt bra och att jag måste komma tillbaka så fort jag kan.
Det ska också bli riktigt spännande att gå här med torrflugorna lite senare på året.

fredag 28 mars 2014

Mitt första spöbrott

Dagens eftermiddagstur blev kortare än planerat. Jag råkade ut för mitt första spöbrott. Annars var det en utomordentligt fin eftermiddag. Solen syntes på himlen och temperaturen var runt 10-11 grader. Vårfloden har börjat sjunka men fortfarande är det väldigt mycket vatten i åarna häromkring. Det är absolut på rätt väg, men inte framme än. Jag har 3 vatten som jag alternerar vid, tre vatten med helt olika kvalitéer och innehåll. Jag har ett klubbvatten där det sätts i fisk, både regnbåge och öring. Jag har ett stort och starkt rinnande vatten i anslutning till en sjö med ibland ganska stor öring. Och slutligen vattnet jag åkte till idag, ett lite mindre skogsvatten med mindre fiskar i. Finns det liten fisk så kan det finnas stor, är min filosofi här. Dessutom rinner den här ån ut i en sjö där man tidigare planterat in Brunnshytteöring, och det finns inga definitiva vandringshinder mellan min plats och sjön. Det är tillåtet att drömma. I vanliga fall, speciellt vid sommarens lågvatten är det ganska lätt att hitta småvuxen fisk. Nu, i högvattnet, provar jag lite andra ställen, med drömfisken i tankarna förstås.
Drömsyn?
Jag hann förstås fiska en hel del innan det oturliga hände. Det var liksom upplagt för en perfekt dag. Det fanns sol och värme i luften. Vattnet var högt men inte ilsket och aggressivt. Det fanns många intressanta platser att fiska av. Vid vanligt lågvatten vet jag att det inte kan stå någon fisk där, men i det lite högre vattnet kanske någon lite större öring har dröjt sig kvar och tagit plats. Planen var förstås att gå vidare uppströms och in i den riktiga skogen, men så långt kom jag inte idag.
En plats att tillbringa timmar på.
Under de första 30 minuterna hade jag förflyttat mig 10-20 meter uppströms (det är så svårt att bara gå ifrån ett så vackert fiskeställe) och fastnat en gång i bottnen. När det andra botten-nappet kom skedde också det onämnbara, det som inte får hända. Med spöt i ena handen, och linan i den andra försökte jag dra loss kroken från där den hade fastnat. Då knakar det bara till och förvånat har jag lite för mycket löslina i handen. Jag inser då att spötoppen gått av. Stor sorg och olycka. Jag fick förresten inte heller loss flugan från botten men det räknas nästan som en del i arbetet. 
Som extra grädde på moset så var det också första gången i år som jag inte hade ett reservspö med mig - jag skulle ju inte testa nånting utan bara njuta av dagen. Så där står jag ute i vattnet i vadarbyxorna, med massor av sol kvar av dagen, och måste börja packa ihop och åka hem. Inte en helt optimal tur alltså. Å andra sidan kan jag nu spendera några extra minuter med min älskade familj. Inget ont som inte har något gott med sig. 
Inte så illa, egentligen.
En reservdel har redan beställts och levereras inom kort. På't igen bara.